Som jag har diskuterat i mitt tidigare inlägg är jag inte orolig för att Internet och sociala medier gör oss mer självupptagna eller mindre politiskt aktiva. Jag är i grunden positivt inställd till Internet, sociala medier och de möjligheter de erbjuder till politiskt deltagande. Vad jag däremot är orolig för är de sätt våra uttryck och självbiografier används, och kan användas för kommersiella intressen och för övervakning. Detta tillsammans med en oro för den bristande insyn vi användare har i sociala medieföretags kommersiella och mellanstatliga förehavande. De kommersiella intressen som till exempel finns på Facebook och Google, och hur dessa företag genererar kapital på den information vi ger ut om oss själva, är sällan synliga för användarna och än mindre öppna för kritisk granskning. Det som är intressant dock, och det som detta inlägg ska handla om, är att det verkar som om frågor om av dessa slag sällan bekymrar dagens, främst yngre, nätmedborgare. Är dagens nätanvändare oförsiktiga, eller har vi lämnat motsatsparet privat/offentligt bakom oss i och med att interaktion i dagens digitaliserade samhälle alltmer sker i personligt skapade och semipublika nätverk?
Då vi förhandlar och uttrycker oss själva och vår personlighet i egenskapade och till viss del även egenstyrda nätverk online, blir frågor om integritet och en skyddad privat sfär, mindre relevanta? På Facebook kan vi skapa olika grupper med olika mycket tillgång till den information vi lägger ut. Vi kan till exempel blockera släktingar att se foton taggade på oss och vi kan välja att inte bli vän med alla gamla gymnasiekompisar. Kommunikation på Facebook är således varken masskommunikation (en till flera) eller tvåvägskommunikation (en till en). Kommunikationen är snarare av många till många-karaktär, och de som kan ta del av/ delta i kommunikationen är ofta individuellt reglerat enligt personliga preferenser, intressen och/ eller bekantskaper.
Det som jag beskriver ovan är ett exempel på flera saker. Dels är det ett exempel på att vi lämnat massamhället bakom, ett samhälle som uppstod med tryckpressens möjlighet att kommunicera ut till en anonym massa, en teknik som signalerar starten på massmediernas tidevarv. Då vi nu med den digitala tekniken lämnar massamhället och massmedierna bakom oss är det märkligt att ställa sig frågorna om vem som lyssnar till alla dessa röster och var publiken finns? Sådana kommentarer är baserade i en linjär massmedial kommunikationsmodell där få kommunicerade till många, en sändare till många mottagare. Så är inte fallet längre. Vi kan inte värdera nätverkad kommunikation med kriterier från massamhällets massmedier. Idag kommunicerar vi genom digitala nätverk till en vald, eller självvald publik. För att knyta an till tidigare blogginlägg drivs den nätverkade sfären snarare av expressiv rationalitet än snäva instrumentella egenintressen eller behjärtansvärda kommunikativa ideal. Och som idén om expressiv rationalitet gör gällande handlar inte kommunikation i nätverk enbart om informationsutbyte eller att tillfredställa behov såsom underhållning, inlärning, avkoppling och nyfikenhet. Det handlar också om att förhandla sin egen självbild med tillhörande identiteter.
Men idén om en nätverkad sfär visar också på hur irrelevant och obrukbar distinktionen mellan en privat och offentlig sfär blir, eller? De nätverk vi skapar på till exempel Facebook är varken privata eller offentliga, de är liksom mittemellan. Istället för att tala om en privat eller en offentlig sfär kanske en nätverkad sfär bättre beskriver den semipublika (eller semiprivata om ni så vill) sfär som de sociala medierna utgör? Dock har de företag som styr de sociala medierna tillgång till informationen vår lägger ut om oss själva och som då kan användas av/ säljas till diverse andra aktörer (statliga och/eller privata).
Frågan jag ställer mig här är om vi lämnar dikotomin (finare ord för motsatspar) offentligt/privat bakom oss, innebär det också att personlig integritet och privathet inte längre är ett problem? Till exempel, då unga facebookanvändare ställer sig oförstående till frågor om riskerna med att dela med sig av sina bilder från privata fester och annat, är det för att hela diskussionen om skillnaden mellan privat integritet och vad som passar sig i offentliga sammanhang är irrelevant i en nätverkad sfär där förhandlandet av sig själv och sin identitet står i förgrunden, snarare än informationsutbyte för att tillfredställa sina egenintressen eller kommunikation i allmänhetens tjänst? Eller är det så att genom att utge personlig information om sig själv på liknande sociala medier spelar vi kommersiella intressen i händerna genom att vi utför gratis användarundersökningar åt dem? Och underlättar vi således också övervakning av oss själva för till exempel staten (FRA) samt nutida eller framtida arbetsgivare? Med andra ord, är den personliga integriteten en icke-fråga i dagens nätverkade semi-offentlighet, eller är vi naiva och oförstående då vi publicerar oss själva via sociala medier på nätet utan att betänka i vilka syften informationen kan komma att användas?
Jakob Svensson, Fil. Dr. är verksam på avdelningen för Medie- och kommunikationsvetenskap vid Karlstads universitet. När han inte bloggar på Viskningar och rop hittar du honom på http://twitter.com/lilltrasan.