I det fysiska livet har vi en mängd roller, yrkesrollen, papparollen, kompisrollen etc, precis som Gunnar beskriver i sin text. Det som skiljer den fysiska världen mot den nätbaserade är att i den fysiska världen (alltså i den direkta människa-människa-kontakten) är det du som person som gör övergången mellan rollerna. Det är enkelt att gå in i yrkesrollen om tillfället kräver det. På nätet är det inte lika enkelt att styra NÄR mottagarna ska få ta del av dina olika roller, det är heller inte lika enkelt att styra vilka/vem som ska vara mottagare (alltid).

Jag har ingen erfarenhet av just Facebook (HAH!), men visst, att skriva ut sin ångest kors och tvärs är kanske inte så ”smart” (inte heller i den fysiska världen, om man vill behålla jobbet). Men säg ett väl avvägt inlägg på en blogg om hur man misstrivs i sin tillvaro (som även innefattar arbetssituationen) … var går gränsen? Det här är i min mening den intressanta aspekten av privat-/yrkesliv i sociala medier. Jag är osäker på vad artikeln ville ha sagt förutom att det är nice att skapa kontakter och att det finns möjligheter i att göra det (något som förhoppningsvis inte kom som någon överraskning för någon).

Så klart man får vara privat men gott omdöme måste väl ändå gälla? T.ex. Har man ett behov av att prata av sig på Facebook om sin arbetssituation behöver man kanske inte nödvändigtvis skriva ut sin ångest i sin statusrad eller på någons vägg? Det finns såklart diskretare vägar att meddela sig.

Annars tycker jag att det är en intressant fråga som diskuteras för lite (kanske för att det just saknar ett uppenbart svar). Vi har pratat om det på kontoret och det finns mycket oro. Framförallt hos de som inte är vana användare.

Heja heja

Detta synsätt tycker jag saknas i artikeln och visar på ett lite ensidigt synsätt på vad sociala medier har för funktion och nytta. Det finns folk som inte vill ha mer av jobbet i sitt liv, kanske är detta tydligare i andra branscher än den du verkar inom.

”Du cyklar till jobbet och möter en kund som stannar upp och vill växla några ord med dig. Svarar du då att du ”är privat nu men snart är jag på jobbet och kan prata med dig”?”

Som ideell föreningsledare kan jag instämma i att man alltid är förknippad med ett arbete eller företag och idrottslivet är verkligen en riktig guldgruva när man vill knyta nya företagskontakter. Skall jag då vara helt ”privat” på min fritid och inte använda det fantastiska kontaktnät som finns runt omkring mig som person, bara för att jag inte sitter på kontoret?

Bra skrivet Bark.