Finns det en gräns mellan privat- och yrkesliv?

av Gunnar Bark den 20 oktober 2009

Nu har jag hört följande påstående tre gånger på kort tid. ”På Facebook är jag privat, det har inget med mitt jobb att göra”. Det är både rätt och fel. Facebook har inget med ditt jobb att göra men du har med ditt jobb att göra. Jag vet på vilket företag du spenderar större delen av din dag. Är det du som äger företaget eller sitter på en nyckelposition så har jag ännu större koll på vilket företag du representerar. För det är just det du gör. Du representerar din arbetsplats, din familj och ditt innebandylag. Detta gör du ständigt både på och utanför nätet.

Du cyklar till jobbet och möter en kund som stannar upp och vill växla några ord med dig. Svarar du då att du ”är privat nu men snart är jag på jobbet och kan prata med dig”?

Det är inte svårare än att visa upp samma sida av sig på nätet som man gör när man socialiserar vanligtvis. Jag menar att jag inte gör någon skillnad på mig själv på och utanför nätet.  Per automatik tros det då att jag ”berättar allt” på nätet. Ingen av oss pratar om allt med alla utanför nätet. Varför ska vi då göra det på exempelvis Facebook?

Om jag håller mig till företagsperspektivet så funderar jag på om det ligger hos arbetsgivaren att upplysa och informera om att det inte går att dra en vattentät linje mellan privat- och yrkespersonen. Det finns ingen av oss som inte googlar den vi funderar på att kalla till anställningsintervjun. Ändå är det förvånande få, i den gruppen, som har koll på hur de för sig på nätet. Vi googlar våra uppdragsgivare, samarbetspartners och kunder innan vi tar steget vidare mot någon form av relation. Informationen vi hittar är avgörande.

Det finns företagsledare som i panik försöker förbjuda sina anställda att synas på Internet. Det finns företagsledare som förbjuder sina anställda att på något vis koppla ihop sig med företaget eller dess varumärke. Det är så klart helt idiotiskt men jag kan förstå dem. Plötsligt ändras omvärlden och den tidigare policyn om vem som får uttala sig i företagets namn fungerar helt enkelt inte längre. Likt tidigare har var och en av oss pratat med våra vänner och bekanta om vårt arbete. Via de sociala nätverken på Internet fortsätter vi vårt samtal och det som tidigare stannade runt middagsbordet eller fikastunden ligger nu helt öppet så att den som vill kan ta del av det.

Istället för förbud, bjud in de anställda till att bli ambassadörer för företaget. Både på och utanför nätet.

Dela med dig:
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Twitter
  • Digg
  • Google Bookmarks
  • LinkedIn
  • Live
  • StumbleUpon

Tagged as: Facebook, Marknadsföring, Relationer

Gunnar Bark är vd och kommunikationsrådgivare på den moderna webbyrån Hello Clarice. När han inte bloggar på Viskningar och rop hittar du honom på http://twitter.com/GunnarBark och http://hello-clarice.se.

  • Hustrun
    Det är hur som helst en intressant diskussion. Min Bästaste brukar säga att vi som är mittemellan generationen som växt upp med internet (90-talisterna?) och generationen som inte ser internet som en integrerad del av vardagslivet (50-talisterna?), vi har liksom inte riktigt fattat vidden av teh netz. Är man uppvuxen med internet så vet man att allt finns överallt för alltid, typ. Och är man inte internetvan alls så är man naturligt skeptisk. Vi som är mittemellan lämnar ut allt hela tiden utan att tänka efter.
  • Instämmer!

    "Du cyklar till jobbet och möter en kund som stannar upp och vill växla några ord med dig. Svarar du då att du ”är privat nu men snart är jag på jobbet och kan prata med dig”?"

    Som ideell föreningsledare kan jag instämma i att man alltid är förknippad med ett arbete eller företag och idrottslivet är verkligen en riktig guldgruva när man vill knyta nya företagskontakter. Skall jag då vara helt "privat" på min fritid och inte använda det fantastiska kontaktnät som finns runt omkring mig som person, bara för att jag inte sitter på kontoret?

    Bra skrivet Bark.
  • sondell
    Man måste givetvis ha en policy på företaget för hur man får bete sig i företagets namn. Följer man inte den får man gå hem och gnälla i sin egen vrå istället.
    Sen går det ju givetvis inte heller att vara nazist på fritiden och vara tjänsteman på migrationsverket på arbetstid. Och det är väl bara bra.
  • Det privata i Facebook för min del ligger i att de kontakter jag har där är alla personer jag träffat "på riktigt" och som jag har någon sorts relation till. Det är ytterst få som är kunder till Sticky Beat där jag jobbar, om ens någon. Därför haltar jämförelsen med att träffa en kund på väg till jobbet en aning.

    Som alla vet finns det fler sociala nätverk än Facebook och många är också långt mer öppna och publika. Jag tror att det egentligen var sociala nätverk i stort du menade och då kan jag inte annat än hålla med. Istället för förbud, uppmuntra anställda till att använda nätet som ett kraftfullt sätt att synas, bara det görs det medvetet och bra.
  • Om man ska vara ambassadör för sin arbetsgivare så förutsätter ju det till exempel att man gillar sitt jobb. Att man är bekväm med att vara ambassadör för allt som företaget gör och står för, och även det arbete man själv utför. Och långtifrån alla känner så.

    Med ett anonymt nätalias klarar man sig undan ganska bra :)
  • Instämmer!

    "Du cyklar till jobbet och möter en kund som stannar upp och vill växla några ord med dig. Svarar du då att du ”är privat nu men snart är jag på jobbet och kan prata med dig”?"

    Som ideell föreningsledare kan jag instämma i att man alltid är förknippad med ett arbete eller företag och idrottslivet är verkligen en riktig guldgruva när man vill knyta nya företagskontakter. Skall jag då vara helt "privat" på min fritid och inte använda det fantastiska kontaktnät som finns runt omkring mig som person, bara för att jag inte sitter på kontoret?

    Bra skrivet Bark.
  • Lite tunt underbyggd artikel.

    Faktum är ju att många inte skulle vara bra ambassadörer för sitt företag. Och det är väl det företag oroar sig för. Väldigt många vantrivs på sina jobb, om dessa känslor infaller i facket för saker du inte skulle berätta på nätet vet jag inte, men för många är nätet en viktig ventilationskanal. Att beklaga sig över situationen på arbetsplatsen är kanske inte lika privat som att exempelvis hänga ut sitt sexliv, något som rätt få vill. Att skriva "gud vad tråkigt det var på jobbet idag" är inte samma grej.


    Jag håller med om att företag måste se möjligheterna i att låta sina anställda ha "ett liv på nätet" och att det genom detta nätliv kan komma bra grejer. Samtidigt finns det risk att en exploatering av detta nätambassadörsskap krymper en viktig funktion för nätet (och sociala medier): Att vädra tankar om livet i stort. Och som du själv skrev är jobbet en stor del av livet.
  • Att hitta och få med sig de som trivs med sitt arbete är inte den svåra nöten. Dock missar många företag det ändå. Den som inte trivs med sitt jobb kanske kommer gilla det lite mer med en möjlighet att vara större del av företagets marknadsföring. Håller med om att alla inte passar som ambassadörer men alla kan upplysas.
  • Du ser det ur ett företags- och marknadsföringsperspektiv, och det är väl fine med tanke på vad du jobbar med. Du jobbar förmodligen i en bransch där "jag brinner för det här"-procenten är relativt hög, en bransch där man dels gillar att visa upp saker, privat som arbetslivsmässigt, men även en bransch där möjligheterna att gå sin egen väg även inom företaget är rätt stora. Vänd på gröten: Alla som behöver nätet till att INTE vara på jobbet. De som behöver nätet att prata av sig på. Det kanske inte finns någon annan som lyssnar. De som inte alls vill stanna och småprata med kunder på stan (kanske att kunderna till 99 % består av inringande människor som är förbannade över trasslande bredband), de som helst skulle jobba med något annat men arbetsmarknaden, geografin, familjebilden eller dylikt hindrar en förändring. Dessa människors liv har också fått en viktigt kanal i och med internet. För dessa människor är internet en plats att vara sig själv på, att äntligen få utlopp för frustrationen, en plats som de inte vill ska inskränkas av företagets långa arm för det vore att få livet självt ytterligare begränsat.

    Detta synsätt tycker jag saknas i artikeln och visar på ett lite ensidigt synsätt på vad sociala medier har för funktion och nytta. Det finns folk som inte vill ha mer av jobbet i sitt liv, kanske är detta tydligare i andra branscher än den du verkar inom.
  • Jag utgår från våra kunder som har anställda av båda sorter. Som sagt, jag utgår även från marknadsföringsperspektivet. Att sociala medier är mer än detta upplever jag som att de flesta känner till men nu har du gjort det ännu tydligare.
  • Jag tyckte bara att "sociala medier är bra för marknadsföring" var en lite väl uppenbar tes, speciellt att komma från en som jobbar med marknadsföring.
  • Men alltså handlar det inte ganska mycket om sunt förnuft? Jag tycker inte heller man ska förväntas marknadsföra/företräda sin arbetsgivare i all den tid man spenderar på internet så länge man är medveten om den information man sprider.

    Så klart man får vara privat men gott omdöme måste väl ändå gälla? T.ex. Har man ett behov av att prata av sig på Facebook om sin arbetssituation behöver man kanske inte nödvändigtvis skriva ut sin ångest i sin statusrad eller på någons vägg? Det finns såklart diskretare vägar att meddela sig.

    Annars tycker jag att det är en intressant fråga som diskuteras för lite (kanske för att det just saknar ett uppenbart svar). Vi har pratat om det på kontoret och det finns mycket oro. Framförallt hos de som inte är vana användare.

    Heja heja
  • Självklart är "sunt förnuft" lösningen på problemet, "sunt förnuft" är ju egentligen lösningen på alla världens problem ... nåja.

    I det fysiska livet har vi en mängd roller, yrkesrollen, papparollen, kompisrollen etc, precis som Gunnar beskriver i sin text. Det som skiljer den fysiska världen mot den nätbaserade är att i den fysiska världen (alltså i den direkta människa-människa-kontakten) är det du som person som gör övergången mellan rollerna. Det är enkelt att gå in i yrkesrollen om tillfället kräver det. På nätet är det inte lika enkelt att styra NÄR mottagarna ska få ta del av dina olika roller, det är heller inte lika enkelt att styra vilka/vem som ska vara mottagare (alltid).

    Jag har ingen erfarenhet av just Facebook (HAH!), men visst, att skriva ut sin ångest kors och tvärs är kanske inte så "smart" (inte heller i den fysiska världen, om man vill behålla jobbet). Men säg ett väl avvägt inlägg på en blogg om hur man misstrivs i sin tillvaro (som även innefattar arbetssituationen) ... var går gränsen? Det här är i min mening den intressanta aspekten av privat-/yrkesliv i sociala medier. Jag är osäker på vad artikeln ville ha sagt förutom att det är nice att skapa kontakter och att det finns möjligheter i att göra det (något som förhoppningsvis inte kom som någon överraskning för någon).
blog comments powered by Disqus

Previous post: Därför ska du kasta ut sökmotoroptimeringen med arslet först

Next post: Är du med i diskussionen? Så här gör vi.